Okej så fortsättning på The Great Ocean Road... Håll i er!
Glömde skriva i förra inlägget att vi såg en massa kängurus på golfbanan i Anglesea. De brukar tydligen vara där, lite ivägen så det var coolt att se!
Natten i Apollo Bay gick bra, ingen kom och knackade och ingen bot heller. Lyckad natt, nu var det bara att ta sig till nästa ställe, vilket var Cape Otway. Inte så mycket att göra i stan, med tydligen ska fyren där vara en sevärdhet.
På vägen ner dit såg vi en massa bilar som stod still och började undra varför. Det fick vi reda på ganska snabbt för när vi kollade upp i träden var det fullt med koalor! Självklart stannade vi också och började fota. Vi hade riktigt tur för en del hade vaknat och klättrade runt, och de är bara vakna några timmar om dygnet så det var häftigt! Vi kom tillslut till fyren men insåg att det var inträde för att bara gå dit och inte lite heller. Vi tänkte att så mycket ville vi inte se fyren och åkte tillbaka. På vägen såg vi ett par som stod och fotade nåt vid vägkanten. "Vad är det för en hund?" sa Caroline och vi upptäckte att det var en (stor!) koala som skulle gå över vägen. Fler stannade vid vägen och alla ville fota och posa bredvid den. Efter ett tag fick den nog och rörde sig vidare, otroligt gullig!
Vi körde sen till Port Champell Nationalpark där vi såg Twelve Apostles! De är stenblock som står ute i havet och har blivit övergivna av fastlandet av de hårda vågorna som slagits mot dem.
På vägen dit sprang en koala över vägen, så det är tydligen inte bara kängururna som man ska se upp för på vägarna...
Efter Twelve Apostles körde vi till "London Bridge" som är fallen (gjort av sten) och Bay Of Island som är som Twelve Apostles fast många och de ser ut som öar i vattnet.
Vi körde genom Tower Hill Reserve i hopp om att se emuer men vi fick "bara" se några till kängurur.
Det var många städer, eller rättare sagt byar, som Lonely Planet skrivit att man borde stanna i men vi kände att de inte var så speciella så vi körde i princip bara igenom dem, kollade lite och sen tankade.
Nästa stora ställe var Portland där vi sov andra natten, också på en parkering. Även den natten gick bra, vi fick bara en liten lapp där det stod ett namn och telefonnummer på. Antagligen var det någon som tog vår text på bilen (Booty call) lite för seriöst ;)
Tredje dagen blev en lååång dag, dvs mycket körande! Nu hade vi lämnat The Great Ocean Road och var snart inne i South Australia. Men först skulle vi på säl-spaning i Cape Bridgewater, vilket gick sådär. Efter ett tags gående på en gång utan att se någon säl gav vi upp, vilket vi inte skulle gjort för vi läste sen när vi kom tillbaka till bilen att det var ca 600 m till sälarna från där vi vände. Vi kände att vi inte pallade gå hela vägen tillbaka och fortsatte köra, köra och köra. Verkligen en tråkig väg som varade i timmar...
Vid åtta på kvällen var vi framme vid slutdestinationen Adelaide! Det tog oss 2 h att hitta en plats för natten eftersom vi var osäkra på deras parkeringsregler och när vi väl var klara var vi så trötta efter körandet att vi bara däckade.
Nästa morgon, fjärde dagen, gick vi runt i Adelaide centrum och shoppade lite samt fikade. Fika är ju ett måste om man är svensk har vi kommit fram till med en engelskman i Cairns och då måste man hålla sig till det.
Vid tre lämnade vi Adelaide och körde så långt vi kunde, innan det blev mörkt (man får inte köra med vanen när det är mörkt på landet för uthyrningsföretaget Travellers autobarn eftersom det är så stor risk att köra på kängurur då).
Vi kom till världens öde-ställe och värsta spökstadenhålan Nhill och eftersom det var mörkt var vi tvungna att campa där. Efter att ha skrämt upp varandra lite kunde vi faktiskt sova i den kusliga hålan och nästa dag körde vi vidare.
Sista natten blev 1 1/2 h utanför Melbourne uppe på en slocknad vulkan/berget Mount Franklin. Gratis-camping sa Lonely Planet men camping skulle kanske inte vi kalla det, snarare en plätt med husvagnar.
En natt där i alla fall och när vi vaknade utvilade och redo för nästa dag sa vår australienska granne att vi hade punka på ena bakhjulet. Jajamen, det hade vi! Han erbjöd sig att byta däcket till oss och frågade var vi hade verktyget till att få loss det. Vi svarade att vi inte visste och kände oss som dumma tjejer som inte visste någonting och han bara skrattade. Eftersom Carolines mobil var död och Malins mobil slut på pengar fick vi låna australiensarens mobil och ringa och höra med företaget var det förbannade verktyget var. Efter vi fick reda på det hjälpte den snälla gubben oss att byta hjulet (han gjorde allt och vi kollade på) och glatt åkte vi sen vidare till Melbourne för att slänga av ryggorna på X Base i St Kilda, checkade in och sen lämnade bilen.
Kan ju konstatera att det inte var alls lika läskigt att köra i Melbourne andra gången när man faktiskt lärt sig köra på rätt (fel!) sida, trots att det är en sån stor stad!
Glömde skriva i förra inlägget att vi såg en massa kängurus på golfbanan i Anglesea. De brukar tydligen vara där, lite ivägen så det var coolt att se!
Natten i Apollo Bay gick bra, ingen kom och knackade och ingen bot heller. Lyckad natt, nu var det bara att ta sig till nästa ställe, vilket var Cape Otway. Inte så mycket att göra i stan, med tydligen ska fyren där vara en sevärdhet.
På vägen ner dit såg vi en massa bilar som stod still och började undra varför. Det fick vi reda på ganska snabbt för när vi kollade upp i träden var det fullt med koalor! Självklart stannade vi också och började fota. Vi hade riktigt tur för en del hade vaknat och klättrade runt, och de är bara vakna några timmar om dygnet så det var häftigt! Vi kom tillslut till fyren men insåg att det var inträde för att bara gå dit och inte lite heller. Vi tänkte att så mycket ville vi inte se fyren och åkte tillbaka. På vägen såg vi ett par som stod och fotade nåt vid vägkanten. "Vad är det för en hund?" sa Caroline och vi upptäckte att det var en (stor!) koala som skulle gå över vägen. Fler stannade vid vägen och alla ville fota och posa bredvid den. Efter ett tag fick den nog och rörde sig vidare, otroligt gullig!
Vi körde sen till Port Champell Nationalpark där vi såg Twelve Apostles! De är stenblock som står ute i havet och har blivit övergivna av fastlandet av de hårda vågorna som slagits mot dem.
På vägen dit sprang en koala över vägen, så det är tydligen inte bara kängururna som man ska se upp för på vägarna...
Efter Twelve Apostles körde vi till "London Bridge" som är fallen (gjort av sten) och Bay Of Island som är som Twelve Apostles fast många och de ser ut som öar i vattnet.
Vi körde genom Tower Hill Reserve i hopp om att se emuer men vi fick "bara" se några till kängurur.
Det var många städer, eller rättare sagt byar, som Lonely Planet skrivit att man borde stanna i men vi kände att de inte var så speciella så vi körde i princip bara igenom dem, kollade lite och sen tankade.
Nästa stora ställe var Portland där vi sov andra natten, också på en parkering. Även den natten gick bra, vi fick bara en liten lapp där det stod ett namn och telefonnummer på. Antagligen var det någon som tog vår text på bilen (Booty call) lite för seriöst ;)
Tredje dagen blev en lååång dag, dvs mycket körande! Nu hade vi lämnat The Great Ocean Road och var snart inne i South Australia. Men först skulle vi på säl-spaning i Cape Bridgewater, vilket gick sådär. Efter ett tags gående på en gång utan att se någon säl gav vi upp, vilket vi inte skulle gjort för vi läste sen när vi kom tillbaka till bilen att det var ca 600 m till sälarna från där vi vände. Vi kände att vi inte pallade gå hela vägen tillbaka och fortsatte köra, köra och köra. Verkligen en tråkig väg som varade i timmar...
Vid åtta på kvällen var vi framme vid slutdestinationen Adelaide! Det tog oss 2 h att hitta en plats för natten eftersom vi var osäkra på deras parkeringsregler och när vi väl var klara var vi så trötta efter körandet att vi bara däckade.
Nästa morgon, fjärde dagen, gick vi runt i Adelaide centrum och shoppade lite samt fikade. Fika är ju ett måste om man är svensk har vi kommit fram till med en engelskman i Cairns och då måste man hålla sig till det.
Vid tre lämnade vi Adelaide och körde så långt vi kunde, innan det blev mörkt (man får inte köra med vanen när det är mörkt på landet för uthyrningsföretaget Travellers autobarn eftersom det är så stor risk att köra på kängurur då).
Vi kom till världens öde-ställe och värsta spökstadenhålan Nhill och eftersom det var mörkt var vi tvungna att campa där. Efter att ha skrämt upp varandra lite kunde vi faktiskt sova i den kusliga hålan och nästa dag körde vi vidare.
Sista natten blev 1 1/2 h utanför Melbourne uppe på en slocknad vulkan/berget Mount Franklin. Gratis-camping sa Lonely Planet men camping skulle kanske inte vi kalla det, snarare en plätt med husvagnar.
En natt där i alla fall och när vi vaknade utvilade och redo för nästa dag sa vår australienska granne att vi hade punka på ena bakhjulet. Jajamen, det hade vi! Han erbjöd sig att byta däcket till oss och frågade var vi hade verktyget till att få loss det. Vi svarade att vi inte visste och kände oss som dumma tjejer som inte visste någonting och han bara skrattade. Eftersom Carolines mobil var död och Malins mobil slut på pengar fick vi låna australiensarens mobil och ringa och höra med företaget var det förbannade verktyget var. Efter vi fick reda på det hjälpte den snälla gubben oss att byta hjulet (han gjorde allt och vi kollade på) och glatt åkte vi sen vidare till Melbourne för att slänga av ryggorna på X Base i St Kilda, checkade in och sen lämnade bilen.
Kan ju konstatera att det inte var alls lika läskigt att köra i Melbourne andra gången när man faktiskt lärt sig köra på rätt (fel!) sida, trots att det är en sån stor stad!
0 kommentar(er)
