Idag blev det BUNGY!! Min fan och dag vi klarade det!
Vi kom till stället där man checkar in och visst, äntligen skulle bungy bli av!
Vi hoppade in i bussen och åkte till samma ställe som dagen innan där vi gjorde Swing, dvs 45 min buss. På vägen dit var jag jäkligt nervös och försökte att lugna ner mig och samtidigt övertala mig själv att detta skulle bli riktigt kul. Louise var dock lugnare eftersom hon ett fram emot detta och var mer excited. Jag var ganska trött också för natten före hade jag sovit oroligt och vaknat upp hela tiden av att vi skulle göra bungyn.
Vi kom fram, fick selar på oss och stod sedan vid stället man blir hämtad av kupolen och väntade på våran tur att åka ut till avsatsen och kollade samtidigt på de andra som hoppade. Det blev äntligen vår tur att åka ut dit och vi fick vänta även där en liten stund och tagga när vi såg de andra i vår grupp hoppa. Vi var övertygade att Louise skulle hoppa först men sen när det bara var vi två kvar så sa de mitt namn. Herregud tänkte jag, detta kommer jag aldrig klara. Jag var ändå förvånadsvärt lugn och ville bara ha det gjort. Jag satte mig i stolen och blev fastspänd och det var inte förrän jag skulle gå/hoppa ut till stället man skulle hoppa från som jag fick panikkänslan! Jag höll fast i mannen som hjälpte mig med linan och när jag stod där ute och skulle hoppa hade jag bara en tanke: jag bangar!
Men det kunde jag såklart inte så när han sa 3 2 1 så var det bara att hoppa. Jag tvekade lite men hoppade ändå och Louise som såg mig sa att jag hade skräck i ansiktet. Jag skrek inte alls på vägen ner, vilket jag blev väldigt förvånad över! Jag som alltid skriker på alla karuseller och sånt. Jag spände hela kroppen på vägen ner och blundade och kom då på att jag kanske borde se utsikten. Jag öppnade ögonen och då tog linan väldigt mjukt emot. Jag insåg att jag klarat det och hoppade upp och ner 2 gånger till och på andra hoppet skulle man koppla av fötterna så man kunde sitta upp istället. Lite krångligt var det att koppla av tyckte jag, kanske för att jag inte hade någon kraft. Men jag gjorde glädjerop för nu var det gjort!
Överlycklig kom jag upp till avsatsen igen och sen efter var det Louises tur. Jag kände då att jag skulle velat göra det igen, vilket inte blev av tyvärr. Louise älskade också känslan och efter oss var det killarnas tur. Vi såg dem från avstånd när de hoppade och sen när Jesper och Johannes gjorde Swinget upp-och-ner. När vi var nöjda, köpt bilder och filmer, åkte vi tillbaka till Queenstown.
Jag och Louise gick och åt caesarsallad på The Find för att fira (eller sörja) vår sista dag i Queenstown och på kvällen blev det en sista utgång! Vi förade på vårt rum med Oscar, Emily och Christoffer och sen gick vi till lite olika barer. Kvällen avslutades på sportbaren för att se hockey igen då Sverige vann över Finland.
En mycket bra dag, kväll och ett bra avslut på vår kära Queenstown!
Vi kom till stället där man checkar in och visst, äntligen skulle bungy bli av!
Vi hoppade in i bussen och åkte till samma ställe som dagen innan där vi gjorde Swing, dvs 45 min buss. På vägen dit var jag jäkligt nervös och försökte att lugna ner mig och samtidigt övertala mig själv att detta skulle bli riktigt kul. Louise var dock lugnare eftersom hon ett fram emot detta och var mer excited. Jag var ganska trött också för natten före hade jag sovit oroligt och vaknat upp hela tiden av att vi skulle göra bungyn.
Vi kom fram, fick selar på oss och stod sedan vid stället man blir hämtad av kupolen och väntade på våran tur att åka ut till avsatsen och kollade samtidigt på de andra som hoppade. Det blev äntligen vår tur att åka ut dit och vi fick vänta även där en liten stund och tagga när vi såg de andra i vår grupp hoppa. Vi var övertygade att Louise skulle hoppa först men sen när det bara var vi två kvar så sa de mitt namn. Herregud tänkte jag, detta kommer jag aldrig klara. Jag var ändå förvånadsvärt lugn och ville bara ha det gjort. Jag satte mig i stolen och blev fastspänd och det var inte förrän jag skulle gå/hoppa ut till stället man skulle hoppa från som jag fick panikkänslan! Jag höll fast i mannen som hjälpte mig med linan och när jag stod där ute och skulle hoppa hade jag bara en tanke: jag bangar!
Men det kunde jag såklart inte så när han sa 3 2 1 så var det bara att hoppa. Jag tvekade lite men hoppade ändå och Louise som såg mig sa att jag hade skräck i ansiktet. Jag skrek inte alls på vägen ner, vilket jag blev väldigt förvånad över! Jag som alltid skriker på alla karuseller och sånt. Jag spände hela kroppen på vägen ner och blundade och kom då på att jag kanske borde se utsikten. Jag öppnade ögonen och då tog linan väldigt mjukt emot. Jag insåg att jag klarat det och hoppade upp och ner 2 gånger till och på andra hoppet skulle man koppla av fötterna så man kunde sitta upp istället. Lite krångligt var det att koppla av tyckte jag, kanske för att jag inte hade någon kraft. Men jag gjorde glädjerop för nu var det gjort!
Överlycklig kom jag upp till avsatsen igen och sen efter var det Louises tur. Jag kände då att jag skulle velat göra det igen, vilket inte blev av tyvärr. Louise älskade också känslan och efter oss var det killarnas tur. Vi såg dem från avstånd när de hoppade och sen när Jesper och Johannes gjorde Swinget upp-och-ner. När vi var nöjda, köpt bilder och filmer, åkte vi tillbaka till Queenstown.
Jag och Louise gick och åt caesarsallad på The Find för att fira (eller sörja) vår sista dag i Queenstown och på kvällen blev det en sista utgång! Vi förade på vårt rum med Oscar, Emily och Christoffer och sen gick vi till lite olika barer. Kvällen avslutades på sportbaren för att se hockey igen då Sverige vann över Finland.
En mycket bra dag, kväll och ett bra avslut på vår kära Queenstown!
0 kommentar(er)
